När Vasa seglade ut 1628 var hon förmodligen världens mäktigaste krigsskepp. Med 64 kanoner och 300 soldater skulle hon sätta skräck i fienden.
Krigsskepp specialbyggda för att beväpnas med tungt artilleri har funnits sedan tidigt 1500-tal. Men det dröjde länge innan skeppens kanoner fick avgörande betydelse för sjöstriden. När skeppen möttes sköt de några skott på varandra- sedan tog närstriden över. Det avgörande momentet var bordningen. Soldater hoppade ombord på fiendeskeppet. Målet var att erövra motståndarens fartyg - inte att sänka dem.
Under Vasas tid höll detta på att förändras. Runt 1650 kom den så kallade linjeskeppstaktiken - motståndarflottorna radade upp sig på två linjer och sköt på varandra. Närstriden var inte längre det viktigaste.
Slaget vid Oliwa 1627 där Sverige förlorade skeppen Solen ochTigern.
Samtida stick, Kungliga biblioteket, Stockholm.Krigsskeppet Vasa bär tydliga spår av att befinna sig mitt emellan de bägge sätten att slåss till sjöss. Hon har ett kraftigt artilleri samtidigt som hon är väl rustad för närstrid. Den höga aktern lämpar sig för att skjuta ner i lägre fartyg. Muskötskyttar kan stå i de balkongliknande låringsgallerierna. På översta däck fanns så kallade stormstycken - grova kanoner vilka fungerade som jättelika hagelgevär, de sköt svärmar av exempelvis muskötkulor.
Viktigast i närstrid var de 300 soldaterna som skulle finnas på Vasa. De utgjorde största delen av Vasas bemanning på totalt cirka 450 man. Soldaterna hade ingen vardaglig funktion på skeppet, utan skulle bara användas i samband med de fåtaliga sjöslagen.
Vasa hade tunga 24-pundiga bronskanoner på både övre och undre batteridäck. Det standardiserade artilleriet var ett experiment som hade stora fördelar. Man begränsade antalet kalibrar på kulorna och storlekar på krutladdningarna. Tyvärr var de tunga kanonerna på övre batteridäck troligen en av orsakerna tillatt Vasa välte.
